?Dom kallar oss mods? är den första filmen i en väldigt skön, viktig och otäck trilogi som Stefan Jarl började göra mot slutet av sextiotalet. Filmen är svartvit och följer Kenta och Stoffes liv, som är 17, 18 år och mods och därför placerade i samhällets utkant. Till en början ser man en väldig frihet som strålar och gnistrar. Det är öl, sommar och vänskapen verkar hur härlig som helst. De sjunger ?Små knegare, små knegare är lustiga att se? och dricker mjölk ur jättesnygga trekantiga förpackningar på ett soligt Plattan. Sen springer de omkring och träffar andra mods och hånglar med söta 60-talssminkade flickor. Man kan säga att de inte beter sig mycket annorlunda än dagens galna, fristäppta studenter som freakar loss sista sommarlovet innan det så kallade allvaret börjar. Det som tar udden av lyckan och som får en att liksom inte kunna ignorera en knut man får i magen är de inklipp där Kenta, Stoffe och kompisarna berättar om sina familjer och om hur de kommer ihåg att pappor och styvpappor brukat göra alla möjliga, våldsamma saker medan alla andra var nedsupna som de verkade vara vana vid att omgivningen var mest. Det skimrande ungdomshoppet som brukar kunna urskiljas hos kids in their late teens är helt frånvarande. Om man bara skrapade lite på ytan kom den nytra pessimismen, som finns hos folk som accepterat att de aldrig kommer att få ett toppliv med schyst fru, trevlig hund och en sjusiffrig årslön, fram. De levde för dagen i ett deliriskt rus men var övertygade om att de inte hade mycket mer att se fram emot. Mot slutet av filmen har det gått ett år och den glada stämningen undanplockad. Kenta och Stoffe kastar mer besvikna än uppspelta blickar och kommentarer mot varandra och allt ser liksom mer nedgånget ut på ett dåligt sätt. Och knuten i magen växer lite mer.