Kajsa och Malena var en musikduo som bildades av Kajsa Grytt och Malena Jönsson kort efter det att bandet Tant Strul hade upplösts år 1985. I början spelade de musik inspirerad av Edith Piaf, med Kajsa på sång och gitarr och Malena på piano. Vissa ville kalla det jazz, men både Kajsa och Malena ansåg att deras musik var något annat.

Kajsa och Malena hann släppa två skivor. På den första, Historier från en väg, spelar de i huvudsak akustiskt, men på några av låtarna ackompanjerades de av fler på elektriska instrument. Deras andra skiva, Den andra världen, var mer elektrifierad, med Malena på keyboards snarare än piano.

Efter att ha släppt Den andra världen upplöstes duon, men åtta år senare, år 1996, började Kajsa och Malena om på nytt. Det blev några demoinspelade låtar men ingen skiva denna gång, och några år senare upplöstes duon igen av att Malena fick barn.

Sensommaren 2005 spelade Kajsa och Malena in låten Om natten på Dubbel Trubbel, ett minnesalbum för Olle Adolphson.  (wikipedia)

- - -

Kajsa Grytt & Malena Jönsson - Diamanter 1986-1988
(2CD Solna BEMI Music Sweden 2004)

 1. Hon 
 2. Vänd dig bort 
 3. Jose 
 4. Regnet emot mig  
 5. Han säger 
 6. Låt oss gå en sväng 
 7. Brev från ett torg 
 8. Godmorgon smärta 
 9. Vi kan göra det igen  
10. I det bleka morgonljuset  
11. Mister Kelly (extraspår)
12. Lugn och ro (extraspår)
13. På ditt fönster (extraspår)
14. Om du kunde se mej 
15. Blå måne 
16. I den ljusa kvällen 
17. Bli min 
18. DÃ¥ fanns bara du och jag 
19. Kom tillbaks  
20. Vatten och sand  
21. Ljuset i foajen 
22. Ensam september 
23. Det finns så mycket kvar 
24. Säg att du sjunger än 
25. NÃ¥gonstans 
26. En visa om ett rosenblad (extraspår)
27. Tomtebloss (extraspår)
28. Marcuses skog (extraspår)

Spår 1 - 10: Historier från en väg 1986
Spår 14 - 25: Den andra världen 1988

- - -

Roskildefestivalen, juli -85. Helt fullt framför den näst största scenen som då var den gröna. 
Klockan var två på dagen och Tant Strul gjorde en sista spelning. I maj hade vi haft vår lokala avslutning på Ritz efter att ha tagit slut på en institutionsturne. I Rikskonserters regi hade vi spelat i skolor, på morgonsamlingar, köpta av vuxenvärlden. Vi gjorde allt för att hålla magin och energin uppe. Rök, ljusshow och överdoser av koffein. När vi kom hem ville jag lägga av. Två månader senare, på Roskilde var allt där igen och vi gjorde en sorti värdiga riktiga rockstjärnor.
Då hade Malena och jag redan börjat om. Vi ville rensa, komma närmare, höras.
Vi ville lära oss våra instrument bättre. Rösten, texten och pianot. Närvaron.
Det pompösa, syntiga slutet av 80-talet hade intagit listorna och vi hade sökt oss bakåt i skivbackarna. Tom Waits, Billie Holiday, Neil Young, Nico. Ner till det nakna. Repade hemma vid Malenas piano. Vi gjorde nåt förbjudet. Kajsa kunde inte sjunga och fick Malena verkligen ta plats vid den för ekvilibrister reserverade flygeln?
Att översätta och sjunga Goodmorning Heartache. Så här efteråt ser jag att det nog är det modigaste jag har gjort. De där första spelningarna måste ha varit en ren uppvisning i fullkomlig utsatthet. Det var tabu. Vi gjorde en inspelning på MNW med de där översättningarna och några egna låtar. Vi fick nej till platta. Om ni ska spela jazz måste ni öva i minst 3 år. Kjell Andersson på EMI tyckte annorlunda. Han var lycklig att få göra den där skivan. Det lyste i ögonen på honom. Vi använde de arrangemang Malena och jag letat oss fram till och färgade dem endast med oerhört lyhörda insatser från väl utvalda instrumentalister. Det var en dröm vi hade haft. Vi hade ett år tidigare suttit på sunkrestaurangen Strömmen på Slussen en disig och sorgsen dag och plötsligt sett ljuset, möjligheterna. -Vi borde ju kunna få spela med nästan vem vi vill. Gunnar Bergsten på saxofon. En riktig riktig jazzman, Bengt Kirshon på gitarr kunde spela som mina hjältar Keith och Robbie. Den snygge Göteborgaren Johan Söderberg från Fläskkvartetten och senare Lucky People Center som färgade med tysk cabare a la Brecht. Och så den skicklige, tillika mycket väl avlyssnande, Backa Hans Eriksson på kontrabas som kunde följa Malenas piano prestigelöst men ändå färga in det med dova nyanser. Historier från en väg var en helt underbar inspelning och vi behöll många av de sångtagningar som sattes tillsammans med bandet i grunderna.

Jag har lite svårare att berätta om vår andra skiva. Den andra världen, Vi mådde inte bra, Jag kan nog till och med säga att jag var sjuk under inspelningen av den. Vi hade en ide när vi gjorde låtarna, något som vi repade fram men som vi inte höll fast vid. Vi inspirerades av tidig Van Morrison. Ett spel mellan akustisk gitarr och piano. Sväng. Sånt som man sen skriver fantastiska stråkarrangemang till. Så blev det inte. Vår självkänsla var för svag. Man övertygade oss om att vi skulle utvecklas med hjälp av maskiner. Ja, vi var väl också imponerade. Det nya. Att sitta och titta in i en dataskärm. 
Den nya proffsvärlden som vi plötsligt befann oss i. Man kunde köpa in vem som helst. Det var oerhört lockande. Men vi glömde vilka vi var. Vi kunde inte dataskärmarna. De inköpta kunde inte oss. Jag sjöng dåligt och piano var fullkomligt passe. De tyckte inte om vår musik. Och vi tyckte inte om deras. Så konstigt. Vad fel man kunde gå. Istället för att se vad som hände och säga nej, förminskade vi oss och imploderade. Men låtarna är våra. På Den andra världen, finns t ex Om du kunde se mig som är en av de vackraste jag har skrivit. 
Kanske är det så att den där balansgången är evig. Blir det för säkert, tryggt och heltäckande, då har man fast mark under fötterna och gropen är fylld. Ingenting syns. Men om man börjar gräva och blottar något, då kan det bli farligt. Det finns ju en avgrund där nånstans, gömd. Och i den vet man ingenting    
(Kajsa Grytt liner notes)