Nej, de svenska popbanden var inte bättre under sextiotalet, men de verkade ha förbannat kul.
Det var långt hår (en företeelse som upprörde en hel nation), idoltidningarna Bildjournalen, Idolnytt och Love, TV-programmet Drop In och Popside, Kvällstoppen (det är ju onekligen ett betydligt fräckare namn på en försäljningslista än dagens GLF-lista), popklubbar i varje håla och mycket annat.
Framför allt fanns Tio i topp - listan där 400 ungdomar varje lördag röstade fram de tio mest populära låtarna.
Under några år körde popgrupperna land och rike runt och gjorde allt (inklusive fuskade) för att komma in på den så åtråvärda Tio i topp-listan. Livet och turneerna var en hård tillvaro för de flesta, men det fanns ändå en mjukare ton som saknas i dag.
VÃ¥rt fosterland var fortfarande oskuld.
Men det var alltså svensk sextiotalspop det skulle handla om, och därför har du just nu förmånen att få hålla tre CD-skivor svensk kulturhistoria mellan dina svettiga händer - händer som håller på att slita sönder det sköra CD-fodralet i sin iver över att få höra musiken.

- - -

Så, ta det lugnt och vårda din box, den innehåller nästan fyra timmar bortglömda kulturskatter - eller gör den verkligen det? Ar den något vi bör glömma så snabbt som möjligt - eller svensk musikhistorias mest underskattade företeelse?
När Lennart Persson anser att svensk sextiotalspop var en direkt skam för nationen (på konvoluttexten till EMI:s Tages-samling från 1983) ska ni alltså ta det med en nypa salt. Ni ska även vara misstänksamma mot alla som bestämt hävdar att det var bättre förr.
Skivsamlarna - den svenska sextiotalspopen är populär att samla på - bryr sig ofta inte om den musikaliska kvaliteten.
Mellan 1964 och 1969 var det närmare 300 grupper som gav ut cirka 1.000 singlar och 60 album. (Förmodligen fanns det 5.000 som aldrig kom till skivstadiet.)
Sedan minst 15 år tillbaka har många av singlarna cirkulerat fram och tillbaka bland de mer fanatiska samlarna, och ett pris på ett par hundra kronor tas med en axelryckning. Fyrsiffriga belopp är ingen ovanlighet. Därför har det varit minst sagt svårt för den nyfikne men ofta fattige popdiggaren att leta reda på guldkornen. 
En del, som enbart har hört de mindre goda exemplen, har säkert blivit så avskräckta att det inte tjänar något till att försöka värva dem till den svenska sextiotalsklubben.
Några menar att den legendariska Tio i topp-listan var en stor bov i dramat, åtminstone när det gällde den svenska popmusiken. 
Och visst var en del av de svenska låtarna som kom in på Tio i topp skräp, men det är ingen tillfällighet att Tages, Ola & The Janglers, Shanes och även Hep Stars i sina bästa stunder blev de svenska popgrupper som kom att lägga beslag på flest Tio i topp-placeringar (I den stora mängd svenska låtar som inte placerade sig på Tio i Topp har jag hört betydligt mer skräp.)
När jag läser igenom Tio i topp-listan vecka för vecka (inklusive utländska artister) slås jag över att så gott som alla låtar, oberoende om de kan verka töntiga och spekulativa, har en hitkänsla som går att ta på.

- - -

Det är lätt att plocka fram den gamla vanliga kampen mellan kommersiell musik kontra icke kommersiell musik. Men ordet kommersiell är ett sådant vagt ord att det borde skrotas. När vi valt ut låtarna till denna box har det bara handlat om låtarna rört vid våra innersta känslosträngar eller ej - oberoende av musikstil och ordet kommersiell.
Att en hel del av de svenska bidragen under denna tid var dåliga har sin förklaring. De svenska sextiotalsgrupperna fick sällan chansen att visa sitt kunnande. Grupperna fick ofta bara någon timme på sig i studion och att de skulle få höra det färdiga resultatet innan det gavs ut var definitivt ingen självklarhet. På turneerna krävde publiken att få höra kända och lättnynnade låtar.
En grupp som Fabulous Four har erkänt att de inte var så pigga på att spela in Puff the Magic Dragon och Island in the Sun, men en Tio i topp-placering kunde innebära att gaget ökade från några hundralappar till fyrsiffriga belopp och att det plötsligt dök upp lämmeltåg av tonårsflickor.
Inget svårt val, eller hur?

- - -

En av landets mest ambitiösa grupper, Steampacket (med Mikael Ramel i spetsen) ägnade ett par år åt att göra sinnesutvidgande och spännande singlar innan de tröttnade och spelade in Viva l'amour (som trots sin något löjliga text skriker hit).
I Malmö harvade Gonks och Troublemakers några år utan att nå Tio i topp. Därför spelade Gonks in fjantlåten Loppan och Troublemakers gav sig på Rock Around the Clock. Och Tio i topp-publiken tog låtarna till sitt hjärta.
Tommy Randers, som under denna period var sångare i Shakers, gav publiken en hård dom: Vi diggar Otis Redding och grabbarna, och vi tar låtar från deras skivor. Sen förenklar och kommersialiserar vi dom - annars har massan inte en chans att begripa. Det är nästan bara popmusiker som köper Wilson Pickett och Solomon Burke, aldrig fansen.
Han har kanske rätt men några av de tidigare nämnda låtarna är trots allt pop-evergreens så det stänker om det - sedan kan man alltid glida in på den här diskussionen om spekulativa låtar.
En typisk företeelse för sextiotalet är att låtarna ofta har en oerhörd charm och att inspelningarna låter levande och vitala.
Allt detta är något som dagens tekniskt perfekta inspelningar alltför ofta tagit död på. (Ingen kan väl påstå att Kingsmens version av Louie, Louie är en bra inspelning, men förmodligen är det omöjligt att få samma vitalitetskänsla idag.)
I Sverige hade vi länge oerhört svårt att göra riktigt fräcka inspelningar. När Shanes och Tages var över i England 1967 häpnade medlemmarna över hur inspelningsstudiorna såg ut. Det dröjde också fram till 1966-67 innan de svenska inspelningarna på allvar kunde börja konkurrera med sina engelska och amerikanska förbilder. En anledning är att vi med några få undantag (Anders Henkan Henriksson är ett av dem) inte hade några riktiga producenter. I studion satt en tekniker som ofta saknade känsla för hur man skulle plocka fram det där lilla extra ur en låt. Den konsten lärde de sig snabbt både i USA och England.

- - -

För sanningen är att det aldrig (OK, med väldigt få undantag) har gjorts fräckare produktioner i rockhistorien än dem som man hittar från mitten av sextiotalet och några år framåt. Här finns rymd och luft i inspelningarna och en känsla för när instrument ska sticka ut eller bara ligga i bakgrunden. Och allt detta utan att sudda bort de ojämna kanterna. 
Skivorna är inte bara döda vinylbitar, de är högst levande små ting fulla av liv - ett liv som man ofta bara hade ett par timmar på sig att skapa. Följaktligen pressades allt in på ett par minuter - utan oändliga intron, solon eller andra tidsödande moment. Ordet överproducera var ännu inte uppfunnit.
Redan 1965 uppstod några magiska stunder då allt stämde även i de svenska studiorna. I Stora Popboxen finns ett par utmärkta exempel,  tekniskt katastrofala men ändå sanslösa inspelningar som Madmens Alfred E Goes Surfin. Det lär inte gå att få någon dömd för våldtäkt mot inspelningsapparatur, men här är det bra nära.
Eller ta Hep Stars massakrering av Farmer John och Pools mordförsök på stackars Darling Corey.
De tre låtarna är skräprock när den är som bäst.
Och efter några år lärde vi oss som sagt även i Sverige. Framför allt hur trummorna skulle, eller rättare sagt, inte skulle låta. Lyssna på låtar som Summer Sun (Beathovens), Misery Is Such a Mystery (John Julian & Curt-Görans), If I Had Something (Ragges) samt flera av Tages-låtarna. Trummorna hörs knappt utan ligger bara i bakgrunden och markerar takten. Det låter som om de är försedda med skumgummi. Lyssna även på hur sparsmakat men effektivt pianot används.

- - -

Jämför med de senaste årens produktioner, där trummorna hackar sönder låtarna eller som i fallet Phil Collins i början av åttiotalet: låter som Niagarafallet på amfetaminkur.
Aven andra instrument sticker ut i precis rätt ögonblick, som gitarrinledningen på Hard to Forget (Moderations), de arga gitarrtonerna och det klinkande pianot på What If Johnny Says No (Kays), det lyhörda samspelet mellan gitarr och piano i Lovin Enemy (Mikael and Michael) - för att inte tala om alla härliga fuzzljud som dyker upp lite då och då.

- - -

Men syftet med Stora Popboxen är inte att excellera i fräcka instrumentljud, utan det som vi tidigare varit inne på: att för första gången, oberoende av vem som äger rättigheterna eller hur obskyrt originalet än kan vara, få med det bästa urvalet av låtar som gavs ut mellan åren 1964 och 1969. Ni sparar dessutom drygt 20.000 kronor, för så mycket lär det kosta att köpa alla originalutgåvorna.
Det är inte de 89 bästa låtarna, då hade grupper som Tages och Ola & The Janglers varit betydligt mer representerade (och de grupperna finns väl dokumenterade på andra samlingar), men det är som sagt första gången som alla de mindre kända och bästa låtarna finns samlade i en box.
Här hittar ni bra producerad kvalitetspop som I Set a Fire (Science Poption) och Little Down-Hearted Arthur (14), rhythm n blues-urladdningar som Searchin (Merrymen) och What a Feeling (T-Boones), flickpop med hög charmfaktor som Why Is Love So Blind (Kringlorna) och Sunshine (MAK Les Soeurs), soulstänkt pop som Open the Door To Your Heart (Slam Creepers) och Let Love Come Between Us ((Attractions), garagepop som Do-Ao (Nameloosers) och You Just Gotta Know My Mind (Steampacket II)
Man ska heller inte glömma alla de kända låtar som avfärdas som lättköpta, men som har ordet Hit stämplat i varje ton.
Därför tvekade vi aldrig att ta med låtar som Sunny Girl (Hep Stars), Juliet (Ola & The Janglers), Somebodys Taken Maria Away (Tom & Mick) och Two Faces Have I (New Generation). Att skriva låtar med vers/refräng som garanterat sitter efter en lyssning är tyvärr en konst som mer eller mindre har försvunnit de senaste tio-femton åren.

- - -

En annan anledning till att många av grupperna aldrig fick en chans att utvecklas är att gruppmedlemmarna var unga när gruppen upplöstes. Medelåldern var ofta bara sjutton år när en grupp debuterade och medlemmarna hade inte ens fyllt 20 när gruppen sprack. De vanligaste orsakerna till att grupperna upplöstes (förutom att den svenska popvågen ebbade ut 1968) var militärtjänstgöring och studentexamen.
De mest kända grupperna fick heller inte två-tre år på sig att göra en ny skiva. Fyra singlar och två album per år skulle det vara, för att inte tala om alla långa och obekväma resor.
Med tanke på detta är det fascinerande att man trots allt hittar så mycket bra svensk popmusik under sextiotalet, speciellt från åren 1966-1968. Hur det hade kunnat låta om grupperna fått lite mer tid på sig vågar jag inte ens tänka på.

Hans Olofsson


- - -


VA - Stora Popboxen: svensk pop 1964-1969 
(3CD Solna EMI 1995)

 1. Bye bye girl.- Edjetjärns boosies 
 2. What if Johnny says no. - Kays
 3. Let me show you who I am. - Shanes
 4. A mountain of silver. - Shamrocks
 5. Every time I turn my back. - Hoods
 6. Why is love so blind. - Kringlorna
 7. Farmer John. - Hep Stars
 8. Muddy hands. - Cherry Stones
 9. A sad boy. - Mascots
10. At the club. - T-Boones
11. Don't turn your back. - Tages
12. Searchin' for shake. - Shakemakers
13. I don't want your love. - Shanes
14. Come on. - Moonjacks
15. About the sun. - Beathovens
16. Cadillac. - Hep Stars
17. Alfred E goes surfin'. - Madmen
18. Now it's over. - Howlers
19. The snake. - Downbeat Crowd
20. La la la. - Shamrocks
21. Three roses. - Scarlet Ribbons
22. Wondering. - 14
23. Searchin'. - Merrymen With Boz
24. Darling Corey. - Pools	
25. Words enough to tell you. - Mascots
26. Land of a thousand dances. - Nameloosers
27. So many girls. - Tages
28. Back door man. - Best
29. Love was on your mind. - Ola & The Janglers
30. You just gotta know my mind. - Steampacket II
31. Sunny girl. - The Hep Stars
32. What a feeling. - T-Boones
33. Summer sun. - The Beathovens
34. I guess so. - The Acts
35. No time. - Hootenanny Singers
36. Rambler. - The Madmen
37. Do-Ao. - The Namelosers
38. No no no no. - Shivers
39. Cheat and lie. - The Rouges 
40. On my way. - Lee Kings
41. Wedding. - The Hep Stars
42. Baby, I want to know - The Fools. 
43. Take her anytime. - Steampacket II
44. Little downhearted Arthur. - 14
45. It's the same old thing. - The Sleepstones
46. Rotten rats. - Fabulous Four
47. The girl that you are. - The Mascots
48. You've got me high. - Science Poption
49. Alex is the man. - Ola & The Janglers
50. Miss Mac Baren. - Tages 
51. Honour bright. - Gents 
52. All you got to do. - The Caretakers
53. Chris-Craft no 9. - The Shanes
54. Sunside world. - Sound Ltd Set
55. Sunshine. - MAK Les Soeurs
56. Hard to forget. - Moderations
57. So long Fanny. - Lay Abouts
58. Lady of leisure. -Science Poption
59. Every raindrop means a lot. - Tages
60. Motortown beat. - Bread
61. Viva l'amour. - Steampacket
62. All I want is my baby (version II). - The Shakers 
63. Hey there, sunbeams. - The Shanes
64. Sing with me. - Mades
65. Open the door to your heart. - Slam Creepers'
66. I set a fire. - Science Poption
67. Whatever happened to the 7-day week. - Bella And Me
68. Somebody's taken Maria away. - Tom & Mick
69. Juliet. - Ola & The Janglers
70. Lovin' enemy. - Mikeal And Michael
71. Treat her like a lady. - Tages
72. Old man in New York. - The Hounds
73. Coming from the ground. - Lee Kings
74. Two faces have I. - The New Generation
75. Smiling. - Darling
76. Lincoln City. - The Jackpots
77. Dom kallar oss mods. - Lea Riders Group
78. Love bring the night and day. - Tnitacs
79. Let love come between us. - Attractions
80. Misery is such a mystery. - John Julian & Curt-Gorans
81. It's Saturday. - Slam Creepers'
82. Anna be nice. - Annaabee-Nox
83. Everybody's gone home. - Bamboo
84. Fantasy Island. - Tages
85. Souls. - Les Fleurs
86. If I had something. - Ragges
87. Let's dance. - Ola & The Janglers
88. Jack in the box. - The Jackpots
89. Ba-ba-da-da-oooh  - Pete Proud